Vem är då Jag? Jag är uppvuxen i Skellefteå och flyttade till Göteborg -86 för att läsa, en grafisk linje. Jag gick ut min grafiska linje, jag hade tur enbart tur, en helt otrolig tajming. Som nyutbildad grafiker inom tryckmedia slogs företag om våra kunskaper, det var precis när PC-baserade datorer introducerades på marknaden i företagssyfte. -89 bytte jag jobb från Aftonbladet till ett litet privat företag som bl a gör Ikea kataloger.

Jag hade väl jobbat ungefär 4 månader, en arbetskamrat skulle ha en kräftskiva hemma hos sig i sitt hus. Jag stortrivdes med mina nya arbetskamrater, vi var i samma ålder och hade liknande intressen. Med kräftskiva hör ju naturligtvis snapsen till, alla skulle skåla med mig, jag var nyanställd, och inte bara en gång! Det ledde till att jag blev alldeles för full, jag och andra skulle sova över där eftersom att det var så långt från stan.

Jag fick hjälp av hon som slängde festen att hitta en säng på övervåningen. Hennes svartsjuke kille kom upp och började slå både henne och mig. Hon blev rädd och sprang därifrån, jag var för full för att göra någonting överhuvudtaget, faktum är att jag inte ens kommer ihåg händelsen. Killen låste dörren och på något sätt tog tag i mig och sedan bröt han nacken på mig, inte nog med det han slängde även ut mig genom fönstret. Eftersom ingen såg händelsen och jag inte kommer ihåg någonting blev domen ”ringa misshandel” man kan kalla det för justitiemord. (tycker jag)

Sedan dess sitter jag i rullstol med en förlamningsskada från fjärde/femte kotan. Eftersom jag var van att träna efter alla olika sporter som jag hållit på med kom jag ut från Sjukhuset på rekordtid, normalt efter efter en sådan här skada stannar man 13 månader, jag var ute efter 7. Sjukhusmiljö kan verkligen få en deprimerad och det finns inte så mycket annat att göra tyckte jag än att träna.

När jag lämnade sjukhuset och mitt nya liv började insåg jag att den bild man fått av Sverige angående social välfärd inte fungerade som jag trott. Jag började därför engagera mig i ett kooperativ GIL som i huvudsak handhåller personlig assistans men också socialpolitiska frågor kring ämnet. 1994 kom LSS lagen och behovet var stort, det är väldigt svårt att leva ett självständigt liv och sköta ett arbete när man inte kan/får bestämma vem/var/hur saker och ting skall göras. Vi människor är väldigt individuella med egna viljor och rutiner.

Första arbetsledarutbildningen som jag var med på insåg jag den vrede som fanns hos oss alla som var i händerna på hemtjänst. På utbildningen tänkte jag, detta måste man göra film om. Det var alldeles för overkligt att höra berättelse efter berättelse om hur hemtjänsten hade behandlat dessa människor på ofattbart nedvärderande sätt. Jag trodde att mina egna negativa upplevelser av hemtjänst var unika, jag menar, ”Svensk välfärd är ju bäst”.

Jag får väl helt enkelt lära mig hur man gör film. Jag tog kontakt med div. företag som sysslade med film och bad om att få göra studiebesök. De var väldigt vänliga och berättade gärna om div. knep. Jag har gjort 5 filmer om personlig assistans och arbetsledarskap. De är framtagna i utbildningssyfte, diskussionsunderlag helt enkelt. Men det tog väldigt mycket av min tid till att framställa dessa, jag jobbade upp till 17 timmar per dygn, lite för mycket. Det tog fyra år för mig innan jag insåg att jag överhuvudtaget varit i ett chockstadie. Mitt sätt att hantera det var att gräva ner mig i arbete, helt enkelt sluta tänka på min situation. Jag tror det är ganska vanligt att man flyr från problem, reaktionen blir att man engagerar sig i div. saker, tror jag. Just nu driver jag mitt egna företag, ”Mina assistenter SAIK AB”.

Jag är fortfarande en positiv person som har lätt till skratt och en stor portion humor, även om mitt liv förändrades fysiskt så finns nog personen och dess personligheter kvar. Jag tror dessutom att jag har vuxit som människa men kanske framför allt som medmänniska. Det kanske låter konstigt när man är dömd till elektriska stolen på livstid. 🙂

Men det har fått mig att fundera väldigt mycket om människor och dess beteende. Att göra film om sin egen situation när man har förlorat mycket av sitt fysiska Jag, tvingade mig att analysera hur vi människor tänker och agerar i vanliga situationer. Det är väldigt intressant och har gjort mig mer ödmjuk som människa.

2013 flyttade jag till Stockholm eftersom jag har min släkt här och en massa barndomsvänner från Skellefteå. Så jag har ytterligare ett äventyr framför mig och känner att miljö ombytet var hälsosamt och nödvändigt, en energikick! 🙂 Om yrket personlig assistans intresserar dig så kan du i vart fall läsa om mitt sätt att se på förutsättningarna för ett lyckat samarbete om du klickar här, så vi kanske syns! 🙂